Det var det tag sen sist, har nu varit hemma i Sverige i över en månad. Men om vi backar tillbaka tiden till precis där den börja så blir det kättast att berätta allt. ;)
Jag hade det superkul på min fest, det var så roligt att få se alla en sista gång och se bandet spela. Det var några som höll tal, till och med min lilla syster sa några fina ord, de hade även gjort en fin video till mig och självklart kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. grät mer eller mindre hela kvällen som tur var jag inte den enda som gjorde det. Supade alltså ganska tidigt på kvällen det jag hade skrivti på facebook någon dag tidigare "Não chore porque passou; sorria porque aconteceu!" vilket är "gråt inte för att det är över, lé för att det hände". men det var så mycket känslor att det inte gick att hålla tillbaka. De hade gjort ordning en "hanna" av papper och lagt fram hjärtan som man kunde ta och skriva något fint på och sen klistra upp på mig, hehe.
Efter festen åkte vi jag och några upp på ett berg där vi sprang omkring i en hage vi kom inte ända fram till skogen för alla blev så rädda. fick inte många timmars sömn och på morgonen mådde jag riktigt illa. vet inte om det var för att jag blev typ magsjuk (för vet att ett barn som jag träffa dagen innan hade precis varit det) eller om det bara var för att jag var så himla nervös och inte ville åka hem. för spydde det gjorde jag mycket den dagen. hann ändå med att gå på teaterövning och en sväng till bensinstationen och dricka lite coca cola med några vänner, men det kändes mer som om jag bara orkade med det för att jag verkligen inte ville ligga i sägen hela dagen och bara vara hemma.
Sen efter det var det bara att åka hem och vila lite grann innan jag var tvungen att göra mig i ordning och sen gå iväg för att framföra teatern. Det gick ganska bra med teatern men efter den började jag må ännu sämre och fick typ som feber, max kom fram till mig och frågade mig om jag mådde bra och gav mig någon medicin, det hjälpte nog för började må lite bättre efter ett tag.
När sen min värdpappa ropa fram mig längst fram i kyrkan och vi titta på videon igen kunde jag inte heller sluta och gråta och det gjorde jag mer eller mindre hela den kvällen. min värdmamma kom också dit längst fram och vi gärt tillsammans. grät ännu mer när jag sa hejdå till gabi, cabelo ,carol, paloma, rayssa, isadora och alla andra som jag hade lärt känna och som har betytt så mycket för mig.
När allt var klart där och jag hade sagt hejdå till alla och allt annat var fixat åkte vi till den resturangen som vill alltid åkte till så jag kunde säga hejdå till dem som jobba där. han som beställde hade ju lärt sig mina beställningar utan majs och ärtor utantill. haha
När jag väl kom hem kunde jag inte gå och lägga mig utan var tvungen att packa nästan allting, hade inte haft tid med det tidigare men hade gjort lite grann på fredagen och allting låg redan i redväskan så det var mest att packa om lite. kunde sova ganska bra den natten men gick nog inte och la mig fören vid ett och skulle upp kl 04:30 så fick inte så mycket sömn ändå.
Vi lämna huset vid fem och åkte mot floripa och slygplatsen, min värdmamma, kamila och värdpappa följde också med. alltinf gick bra med bagaget, hade lite övervikt men slapp betala någonting. De sa ingenting om det så det var bra. Träffa på clara där också. sen börja det tråkiga då det verkliga avskedet skulle ske. hade redan sagt hejdå till kelvin dagen innan och till karina på morgonen för att de skulle upp och jobba. börja såklart gråta igen och clara och jag väntade in i det sista innan vi gick på planet.
När jag väl satt på det första planet som skulle gå till sao paulo så kände jag mig helt tom. kunde inte förstå att jag var påväg hem. och just då kändes det som en mycket dålig sak.
skönt att ha clara med sig först till sao paulo och sen väntan där och på planet till rio. väl i rio träffa vi på många andra utbytesstudenter då blev jag på lite bättre humör. träffade mackenzie igen som jag umgicks mycket med på lägret i rio precis i början. Det var mycket roligt, träffade även trsitan som också kom från usa precis som mackenzie som också var trevlig att prata. med
väntan var lång på flygplatsen men sen när själva resan kom igång så lyckades jag sova bort nästa all tid. sen väl i england så kändes det nästan som hemma och då ville jag bara komma hem så fort som möjligt så den resan hem till sverige ländes rktigt lång. sen hade jag tur med bagaget så mina två väskor var bland de första som kom ut på bandet och sen kunde jag gå ut och möta de som var där och väntade på mig.
faster ann mari var den som snodde första kramen, och sen vet jag inte vem det var av mamma, pappa och malin som kom som nummer två. vi alla börja gråta förutom malin, typiskt henne men men. till och med en tant som stod på sidan om började ju gråta!
Kunde knappt prata svenska och sa fel ord hela tiden men ändå kände det på något vis väldigt skönt att vara hemma. hann träffa både kenneth och farmor och farfar innan jag kunde sätta mig vid datorn hemma hos pappa och skriva att jag hade kommit fram och att allt var bra.
De följande dagarna var lite konstiga med att anpassa sig till det svenska livet och allt. saknade brasilien mycket och allting kändes mycket konstigt. allt var så likt hemma så det kändes lite som om allting bara hade varit en dröm, att det inte hade hänt, men det var ju inte alls sant!
Nu kännns det bättre med språket och allting men självklart saknar jag mina vänner, familj och även en del andrasaker i brasilien och är fast besluten att åka tillbaka dit efter jag tagit studenten men nu känns det bra att vara hemma och jag njuter av det.
Ska snart börja skolan igen och till och med det känns ganska kul, undrar nu hur länge det varar men men, haha
Så om jag ska försöka avsluta det hela..
Det här har verkligen varit mitt livs äventyr men ser det ändå som om det inte är helt slut för det skulle vara för sorligt. även om jag skulle åka tillbaka dit igen så vet jag att det aldrig kommer bli som det har varit under det här året men mer som att jag då kan skriva ett nytt kapitel i en bok som det fortfarade finns några tomma sider i. Kan inte förklar hur mycket som jag lärt mig under det här året, både om brasilien och främst saker om mig själv. det känns som jag nu kan göra vad som helst, att jag vuxit upp, att jag har så mycket framför mig. Att brasilien alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta och många av de männsikor jag lärde känna med. att min tid i brasilien verkligen har varit min och att jag verkligen tagit tillvara på den. tiden här har verklien varit speciell så alla inlägg har verkligen handlat om mitt brasilien "Hannasbrasilien", min alldeles speciella lilla resa...
Kommentera